Att ljuga om känslor
Det var bara en tanke jag fick - hur man så ofta, så lätt kan ljuga om hur man känner. Och varför gör man det? Tanken gäller mest lögnen som alla drar under kallprat. Svaret på frågan, "Hur mår du?" när man möter en gammal klasskompis på stan, eller när man träffar en släkting som man inte sett på ett tag. Svaret, "Jag mår bra".
Lögn, lögn, lögn! Det här är något jag kommer på mig själv med att säga väldigt ofta. Usch vad jag ljuger! Jag hatar att ljuga om det också! Men när någon frågar hur jag mår så svarar jag ändå per automatik att jag mår bra, fastän jag käkar 100mg Duloxetin om dagen. Men det här är en lögn jag har full förståelse för att folk drar. För när du möter en gammal klasskamrat på stan som du inte haft mycket kontakt med i övrigt, och denne frågar hur du mår, vill hen verkligen veta sanningen då? Eller frågar hen bara för att vara "artig"? Nej, det är inte lögnen i svaret som stör mig här, utan lögnen i frågan i sig. Lögnen som är att hen bryr sig och vill veta sanningen. Kanske bryr sig vissa faktiskt, men ofta, har jag märkt, är detta inte fallet. Folk frågar "Hur mår du?" för att det är en "standard" fråga. Det är som någon slags oskriven regel att man inleder kallprat på det sättet (eller genom att påpeka hur fint vädret är). Men finns det något oärligare? Finns det något som är mer tråkigt än att tvingas kallprata om oviktig skit som man inte alls har något intresse för? Och jag hatar verkligen kallprat, och jag hatar verkligen folk som ska 'låtsas bry sig' av ren 'artighet', och bara för att det är nån slags norm.
Därför har jag slutit pakt med mig själv! Hädanefter, när jag får den frågan, då ska jag försöka att inte ljuga! Då ska jag försöka att se dem i ögonen och mer eller mindre stolt säga, "Ja du, jag mår skit! Jag har GAD, och jag äter 100mg Duloxetin om dagen för att jag är deprimerad. Jag är 22 år och bor med min pappa. Jag har inget jobb, för jag är sjukskriven på 75%, och jag kommer antagligen skjuta mig i skallen om jag skulle behöva jobba 100% på ICA igen. Så jag mår riktigt uselt, faktiskt. Men vet du vad, det är bara så det är. Jag jobbar på det, antar jag. Hur mår du själv?"
Därför har jag slutit pakt med mig själv! Hädanefter, när jag får den frågan, då ska jag försöka att inte ljuga! Då ska jag försöka att se dem i ögonen och mer eller mindre stolt säga, "Ja du, jag mår skit! Jag har GAD, och jag äter 100mg Duloxetin om dagen för att jag är deprimerad. Jag är 22 år och bor med min pappa. Jag har inget jobb, för jag är sjukskriven på 75%, och jag kommer antagligen skjuta mig i skallen om jag skulle behöva jobba 100% på ICA igen. Så jag mår riktigt uselt, faktiskt. Men vet du vad, det är bara så det är. Jag jobbar på det, antar jag. Hur mår du själv?"
Tänker jag skämmas för att jag är ärlig? För att jag hatar kallprat med folk jag egentligen inte bryr mig om eftersom jag aldrig träffar dem annars? Nej. Nej, jag tänker inte skämmas för att jag är trött på alla lögner. Jag är trött på all bullshit. Jag vill inte ljuga mer.
Om folk inte vill höra sanningen, då behöver de inte engagera i att kallprata med mig. Vill de verkligen prata med mig, då kan de säga något genuint istället. Prata om något som intresserar dig, vare sig det är intressant för mig eller inte. Berätta om din favoritfilm (och då kommer jag bli intresserad, för jag älskar filmer!) eller din favoriträtt, eller om din unge, eller dina husdjur. Berätta om ditt kärleksliv, eller din familj, eller hur det var på den där konserten som du lade upp bilder från på instagram. Berätta om något som du faktiskt bryr dig om, vare sig jag har något att tillägga eller inte. Är det inte så man vet om man är kompatibel med människor eller inte, i alla fall? Är man inte det kan man bara gå vidare. Och nästa gång man ses kan man bara heja på varandra, eller försöka igen. Men lögnerna leder aldrig någonvart och intresserar ingen av oss.
Nu kanske du tänker, "Men det är ju bättre att kallprata än att riskera att de ställer jobbiga följdfrågor kring ens mående för att de blir nyfikna, eller kanske genuint intresserade av just det?" Och ja, kanske har du rätt i det. Och kanske kommer de bara stirra konstigt på dig (fast jag tror stirrandet är en fas folk växer ur ju mer de lär sig hur man hanterar människors olikheter). Grejen är dock, om de ställer följdfrågor som du tycker är skitjobbiga, och som du inte vill snacka om, så har du ingen obligation att svara. Du har inte ens någon skyldighet att svara på frågan "Hur mår du?" i första hand! Jag tycker det är helt okej att stoppa folk när det handlar om dig, och när du har fått nog. Det räcker med att man är såpass ärlig att man säger, "Det är kul att du visar intresse, men det är helst inget jag pratar om. Jag löser det. Men tack ändå!" Och sedan kan du gå vidare genom att bara fråga, "Så hur mår (namn på parter)?" Eller t.o.m. något så irrelevant som, "Har du sett den där nya filmen?" Jag tar i alla fall hellre sådana diskussioner än snackar om saker jag finner helt och hållet ointressanta.
Konversationer som förs med genuint intresse är mycket mer värdefulla än små, bekväma lögner. (Dessutom är det min uppfattning att lögner dödar konversationer mycket snabbare.)
Jag vill gärna höra dina åsikter kring detta! Så om du känner för det, släng iväg en kommentar! Men kom ihåg: Om du ställer frågor till mig, så se till att det är frågor du vill ha ärliga svar på, för jag kommer antagligen inte att svara med bekväma små lögner!
Om folk inte vill höra sanningen, då behöver de inte engagera i att kallprata med mig. Vill de verkligen prata med mig, då kan de säga något genuint istället. Prata om något som intresserar dig, vare sig det är intressant för mig eller inte. Berätta om din favoritfilm (och då kommer jag bli intresserad, för jag älskar filmer!) eller din favoriträtt, eller om din unge, eller dina husdjur. Berätta om ditt kärleksliv, eller din familj, eller hur det var på den där konserten som du lade upp bilder från på instagram. Berätta om något som du faktiskt bryr dig om, vare sig jag har något att tillägga eller inte. Är det inte så man vet om man är kompatibel med människor eller inte, i alla fall? Är man inte det kan man bara gå vidare. Och nästa gång man ses kan man bara heja på varandra, eller försöka igen. Men lögnerna leder aldrig någonvart och intresserar ingen av oss.
Nu kanske du tänker, "Men det är ju bättre att kallprata än att riskera att de ställer jobbiga följdfrågor kring ens mående för att de blir nyfikna, eller kanske genuint intresserade av just det?" Och ja, kanske har du rätt i det. Och kanske kommer de bara stirra konstigt på dig (fast jag tror stirrandet är en fas folk växer ur ju mer de lär sig hur man hanterar människors olikheter). Grejen är dock, om de ställer följdfrågor som du tycker är skitjobbiga, och som du inte vill snacka om, så har du ingen obligation att svara. Du har inte ens någon skyldighet att svara på frågan "Hur mår du?" i första hand! Jag tycker det är helt okej att stoppa folk när det handlar om dig, och när du har fått nog. Det räcker med att man är såpass ärlig att man säger, "Det är kul att du visar intresse, men det är helst inget jag pratar om. Jag löser det. Men tack ändå!" Och sedan kan du gå vidare genom att bara fråga, "Så hur mår (namn på parter)?" Eller t.o.m. något så irrelevant som, "Har du sett den där nya filmen?" Jag tar i alla fall hellre sådana diskussioner än snackar om saker jag finner helt och hållet ointressanta.
Konversationer som förs med genuint intresse är mycket mer värdefulla än små, bekväma lögner. (Dessutom är det min uppfattning att lögner dödar konversationer mycket snabbare.)
Jag vill gärna höra dina åsikter kring detta! Så om du känner för det, släng iväg en kommentar! Men kom ihåg: Om du ställer frågor till mig, så se till att det är frågor du vill ha ärliga svar på, för jag kommer antagligen inte att svara med bekväma små lögner!