daymare.blogg.se -

Hej igen, vänner och ovänner!

Jag hoppas ni vet att jag tycker om er, älskar några av er, även om jag inte hör av mig så ofta. Även om jag inte orkar engagera mig i att vara social, vare sig det är online eller i form av umgänge.
Jag tycker om er, och hatar att veta att ni glider iväg från mig. "Jag glider aldrig iväg! Jag kommer alltid finnas kvar!" Ja, vissa kanske vill säga det, men snälla, låt bli. Det är inget ni kan garantera. Hur länge orkar ni med mig egentligen?

Tro inte att jag isolerar mig med flit, snälla. Tro inte det om mig. Aldrig tidigare har det är inte du, det är jag stämt in så bra! Fast det är inte riktigt jag heller, kanske. Jag vet inte längre. Är det jag, eller är det min sjukdom? Varje gång jag nämner den så känns det som att jag 'skyller ifrån mig'. Jag känner skuld för att min sjukdom går ut över andra. För att den påverkar mitt mående, min ork. Och er.
På senaste tiden har jag isolerat mig mer och mer från omvärlden, från alla er som jag bryr mig om och som jag vanligtvis ser så fram emot att få tala med och umgås med. Jag märker själv att det sker, men jag gör det inte med flit. Jag vill inte göra det, men jag kan inte sluta. Jag behöver mer och mer 'me time', har jag märkt. Och det suger.
Jag är som ett trasigt batteri. Måste alltid laddas.

Jag vill att ni ska veta att jag jobbar på det. Jag går inte i terapi för ingenting.

Fan vad det här suger!
Förlåt.