Midsommar
Trigger varning: Psykisk ohälsa (depression, GAD, panikattacker, mörka tankar).
Att ljuga om känslor är inte min grej. När någon frågar hur jag mår vill jag ärligt talat bara skrika. Och jag sade att jag skulle vara ärlig i mitt förra inlägg, eller hur? Att jag skulle försöka, för jag är trött på att ljuga, på att låtsas. Well... Komplikationer uppstår. Som de gjorde i midsommar.
Jag tog mig hem till en granne vid ca 13:00. Där skulle vi äta lunch, och redan där började det. Hur mår du? Vad är planen - ska du jobba? Gå i skolan? När ska du flytta hemifrån? Jag mådde helt okej då, faktiskt. Tills alla började fråga. Jag hade sminkat mig, tagit på mig kläder som gjorde mig glad... Jag kände mig fräsch, och jag mådde helt okej, och jag såg fram emot dagen. Tills alla började ställa frågor. Efter lunchen satt vi kvar i några timmar och pratade, och det var mysigt. Men så började de tala om arbete igen. Ni vet, det där som man slösar åtta vakna timmar på att göra, fem av sju dagar i veckan. Fast man hatar det, och man bara vill ligga i soffan. De talade om arbete, och att flytta hemifrån, och jag hamnade i ett slags fokus jag inte ville vara i en stund. Jag bröt nästan ihop, men lyckades hålla ut.
På eftermiddagen/kvällen (jag kollade inte riktigt klockan) så gick vi alla hem till en annan granne där vi skulle äta middag. Det skulle grillas, grejas och donas, så jag satt på altanen och drack något med alldeles för mycket vodka i. Jag satt och delade fyllehistorier med en snubbe som är ett par åt yngre och hade det jättetrevligt. Så kom min pappa och två av grannarna över och gjorde oss sällskap, och ämnet - som jag fann så underhållande - byttes genast ut. Vi (de) kom tillbaka in på arbete och flytt, och efter fem, kanske tio minuter så grät jag. Jag försökte gömma det bakom luggen. (Det gick en liten stund: jag kunde skylla på de två hundarna som var närvarande. Allergier är trevliga på det sättet.) Sedan kom en till granne ut och frågade om jag behövde medicin, för hon hade allergipiller med sig. Jag tackade och tog emot - det skulle ju knappast döda mig. Höll ut i knappt en minut till. Jag såg på min pappa och den närmaste grannen att de visste. Och det blev för mycket.
Jag ursäktade mig, sade att jag skulle gå hem och ladda telefonen en stund innan maten var redo, och jag gick.
När jag kom hem bröt jag ihop totalt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mitt smink som jag var nöjd med, för en gångs skull, var förstört (och visst är det väl ironiskt att min foundation tog slut just då, så jag kunde inte rädda det).
Jag brukar inte blöda näsblod ofta, men när jag gör det så är det antingen tre små droppar eller så är det Niagarafallen. Det finns inget mittemellan för mig. Så jag övervägde att ljuga, säga att jag fått näsblod.
Här blir det roligt, mina vänner. Jag började på riktigt blöda näsblod! Jag hade min ursäkt, och den var perfekt. Jag skickade en bild till pappa på näsan, sade att jag blir lite sen.
Egentligen visste jag att han visste, och lite näsblod betyder inte att jag är ok, även om det var sant. Men med en bild hade han i alla fall en förklaring till grannarna, tänkte jag.
Pappa tänkte samma sak, visade det sig. Tack och lov.
Jag satt på mitt rum med en toarulle bredvid mig och en hink framför mig på golvet.
Jag grät. I en timme.
Jag bara grät.
Jag kunde inte sluta. För när man har sådan ångest över framtiden, och när man inte ser ljuset i slutet av tunneln, och när man är deprimerad över att man är ett jävla misslyckande redan som inte kan flytta ut eller skaffa sig ett jobb... Ja, då tänker man på livet som en ganska smärtsam och menlös grej.
Jag ville dö.
Jag vill fortfarande dö. Det är sanningen, kompisar. Jag har en konstant, värkande dödsönskan. Jag vill dö så mycket att mitt agnostiska arsle t.o.m. har bett till Gud om det. Hur sjukt är inte det? Så varför lever du fortfarande?
Enkelt. Jag har tre personer som har tagit mig såhär långt. Tre personer som jag aldrig skulle kunna skada på det sättet.
Men jag är inte rädd för döden. Jag skulle välkomna den om den kom. Så sjuk är jag. Jag är inte rädd för att dö, men jag är livrädd för att leva!
Så jag grät i en timme, tills min pappa kom för att hämta mig. Han höll om mig i säkert en halvtimme, sade att det var ok. Han lät mig inte be om ursäkt för att jag pajade midsommar med mitt mående, utan tog på sig en del av skulden för att han varit en av de som pratat om jobb och flyttmöjligheter och framtiden - alla de saker jag hatar och fruktar. Han lyckades lugna ner mig genom att finnas där och INTE prata mer om det. Han hjälpte mig genom att komma fram till vad jag skulle säga till våra grannar utan att ljuga.
Jag vill inte ljuga, men nu vet ni sanningen, och den trycker man heller inte upp i ansiktet på folk när den ser ut såhär, eller hur? Jag hatar den jobbiga tystnaden följt av daltandet och allas "lösningar" på mina problem som egentligen inte löser ett skit. Och den responsen får man alltid på sanningen. Det är aldrig någon som bara kan säga "Ouch! Låter tufft", och sedan gå vidare till nästa ämne. Men det är vad jag behöver.
Pappa sade att jag kunde säga det så, precis som jag fucking ville.
Så när jag gick tillbaka till grannarna, trött på ögonen och trött mentalt, men ändå i behov av mat och distraktioner (och gärna mer av den äckliga, starka vodka-groggen) och folk började prata med mig igen så kunde jag vara ärlig. Och nåde den jävel som undrade vad jag hade för planer efter det, eller undrade hur jag mådde!
Näe, ärligt talat så mår jag fucking skit. Men det är liksom det man gör när man är deprimerad. Nu släpper vi det eller så går jag hem!
Och jag satt bredvid min pappa hela tiden, och han kunde fräsa ifrån åt mig när en extra nyfiken granne pushade lite (han är snäll, han förstår bara inte mental ohälsa vidare bra).
Jag var så utmattad efter allt detta, så jag var i säng före tolv. Och jag bryr mig inte mer om alla vet, för jag skäms inte över min sjukdom. Det ska ni inte tro! Men jag är bara så jävla trött på att ingen förstår just hur förlamande den är. Och allas tjat får mig att känna mig misslyckad.
Nu vet ni det.
Så när jag säger att jag hoppas ni hade en mycket bättre midsommar så menar jag det verkligen! För det här önskar jag ingen.
Vart är det lyckliga slutet? Vart är sagans moral?
Det finns inget lyckligt slut (ännu). Moralen är att era dumma frågor och erat förbannade tjat dödar mig lite mer för varje gång. Så sluta fråga den här ångestungen hur hen mår, och vad det här deprimera(n)de rövhålet har för planer.
Min enda plan är att försöka överleva. En dag till. Sedan en till. Och kanske en till...